One Less Lonely Girl - chapter 2
"Jag går och lägger mig nu" sa pappa och kysste mig på pannan och gav Lucas en kram.
"Men vänta, du har inte berättat vad hon heter!" Ropade Lucas efter pappa och han vände sig om. Sedan log han och sa.
"Patricia"
Han vände sig om och gick in till sitt sovrum. Jag och Lucas gav varandra en snabb blick sedan stängde han av tv:n och vi gick tillsammans upp till övervåningen.
"Godnatt pysen" Sa jag och rufsade till hans hår. Han gav mig en lång kram som svar innan han sen försvann in till sig.
Nästa morgon vaknade jag med en kraftig huvudvärk. Jag mådde verkligen inget vidare men försökte att hålla minen då pappa var i närheten. De nationella proven hade just börjat och den här dagen var det dags för det största historieprovet vi nånsin haft i nian. Hade verkligen inte råd med att stanna hemma. Om pappa hade fått reda på att jag var krasslig så hade han knappast låtit mig fara till skolan, nationella eller inte. Pappa var en sån pappa som inte tog några risker alls. Var man det minsta lilla sjuk så stannade man hemma och så var det med det.
Jag var inte alls hungrig så jag tog ett äpple sen gick jag ut genom yttterdörren.
Skolan låg cirka en kilomter bort så jag hade inget emot att gå. Min cykel hade någon stulit på skolan sen långt tillbaka och pappa hade inte haft tid att köpa en ny.
Det gick inte lika snabbt att ta sig dit som det brukade. Benen kändes tunga, mitt huvud dunkade och inte nog med det så blåste det ovanligt mycket med tanke på att det var mitt i april, i Los Angeles.
Då jag kom fram till skolan så stod Jessica och väntade på mig vid posten. Hon gav mig en stor kram och kollade sedan på mig granskande.
"Hur mår du egentligen vännen?" Det gick inte att dölja nånting för Jessica. Ingenting gick förbi henne omärkbart.
"Jag har så himla ont i huvudet.." Svarade jag och försökte att inte låta gnällig. Jag började gå in till själva skolbyggnaden, Jessica skyndade snabbt efter mig.
"Stackare.. hoppas det blir bättre" Jessica klappade mig på ryggen.
Jag hoppades också att det skulle bli bättre. Men det blev det inte. Snarare sämre faktiskt.
Hela skoldagen som gick i slowmotion. Det kändes som att jag var i någon annans kropp, kände mig som en robot..
Det gick inte bra på provet heller. Kunde bara hälften av alla frågor. Inte nog med det så fick vi tillbaka uppsatserna från igår. Ett stort B- prydde framsidan av pappret. Pappa skulle bli besviken om han fick reda på det. Fast inte lika besviken som jag blev på mig själv.
"Följer du med mig hem idag också eller? Behöver din hjälp med glosorna.." Frågade Jessica då dagens sista lektion äntligen över.
Jag hörde henne inte, när hon knuffade mig löst hoppade jag till och kollade på henne frågande.
"Va?"
"Lyssnar du inte? Jag frågade om du ville följa med mig hem och hjälpa mig med glosorna"
"Jaha oj, ehm.. Jag tror inte det.. jag är så sjukt trött."
"Aha okej.. Vi ses imorrn då. Om du inte är sjuk.." Jag kunde höra på hennes röst att hon var besviken.
Plötsligt blev jag rasande, jag ville hem. Nu. På en gång. Jag orkade inte med nånting, ville inte höra på massa kompisars prat.
Jag sprang ut och möttes av ett skyfall. Det spöregnade ute.
"GREAT!" Tänkte jag för mig själv och kände ilskan stiga. Jag hade stor lust att skrika rakt ut. Men jag behöll fattningen och drog blixtlåset på min jacka ända upp sedan började jag springa.
Då jag kom hem så var jag dyngsur. Jag drog av mig de blöta kläderna och stod där i hallen i bara linne och sockar. Jag stampade in till köket där Lucas satt och åt flingor med mjölk medans han lyssnade på musik.
Pappa syntes inte till. Han brukade alltid vara hemma då jag kom hem eftersom han är var arbetslös. Eller, jag visste inte riktigt om han var det eller inte.. Han tog hand om belysningen till olika uppträdanden på ett antal scener i Los Angeles. Men just den här veckan så var han utan jobb eftersom ingen hade bokat någon av de scenerna. Jag ringde hans mobil, men fick inget svar.
"Var är pappa?" Frågade jag Lucas och knuffade till honom så att han skulle märka att jag pratade med honom.
"Vad är det?" Han stängde av musiken, tog av sig hörlurarna och kollade på mig undrande.
"Var är pappa?!"
"Jag vet inte.. Jag tror att han sa att han skulle ut med Patricia och fika"
"Men åååååhh.."
"Vad är det med dig då?"
"Ingenting." Svarade jag kort och ilskt.
"Nähe.. det verkar då inte som ingenting"
"MEN BRY DIG INTE..OKEJ?!"
Lucas rykte på axlarna och satt på sig hörlurarna igen. Jag tog mig ett äpple från fruktskålen och rusade upp till övervåningen.
Just då jag hade satt mig vid datorn och börjat kolla min twitter så hörde jag hur telefonen började ringa.
Jag skrek till Lucas att han skulle svara, men telefonen fortsatte att ringa. Han hörde den nog inte pga den alldeles för höga volymen han hade på hörlurarna.
Jag suckade djupt och gick med klampande steg ut ur mitt rum, nerför trappan och till vardagsrummet där telefonen var.
"Hallå?!" Svarade jag, kanske lite för ilskt.
"Ehm..hej! jag söker.. min mamma..ehm.. Är hon där?" Det var en ganska killmörk röst, han var kanske lika gammal som jag.
"Vad snackar du om? Vem är din mamma?!" Frågade jag honom förvirrat. Jag förstod verkligen inte vad han snackade om.
"Ehm..Visst bor Christopher Robins där?" Stammade killen.
"Ja, det är min pappa."
"Jaha okej.. Jag visste inte att han hade barn.."
"Nähe? Men det har han.. vad är det du vill?" Mitt tålamod började sjunka drastiskt.
"Jo, jag söker min mamma. Pattie? Är hon där tror du?"
"Så du är Patricias son? Nä, jag vet inte var hon är. Jag vet inte var min pappa är heller för den delen.. JAG VET INGENTING, OKEJ..så kan du sluta fråga?! HEJDÅ."
Just då jag slängde på luren, så hörde jag en bil köra upp på vår uppfart. Några sekunder senare öppnade pappa dörren, visslandes.
När han fick se mig log han ett stort leende och kom fram till mig och gav mig en kram.
Jag frigjorde mig snabbt ur hans famn och kollade argt på honom.
"Var har du varit?"
Pappa kollade förvånat på mig.
"Jag tog en kaffe på startbucks med Patricia.. Hur är det egentligen Emily?"
"Jag försökte ringa dig..med du svarade inte..Jag mår bra. Har bara haft en dålig dag" Jag ljög litegrann..Jag mådde verkligen inte bra, hade feber. Jag hade verkligen inte haft en bra dag..
Pappa kollade ängsligt på mig och gav mig en till kram, den här gången lät jag honom göra det.
Det hände inte så mycket i det här kapitlet men jag hoppas ni gillar det! Kommentera gärna och säg vad ni tycker!
One less Lonely Girl - chapter 1
FAKTA.
huvudperson: Emily Robins.
Familj: Christopher (pappa, skild) & Lucas (bror, 12 år)
Stad: LA, Los Angeles.
Ålder: 16 (24 juli 1995)
"There's gonna be one less lonely girl, I'm gonna put you first I'll show you what you're worth!" Sjöng Jessica för full hals då vi gick längst korridoren till vårat hemklassrum. Hon var verkligen bra på att sjunga, men hon kunde inte ha valt en sämre låt.. hon är min bästavän och jag älskar henne men hennes musiksmak är åt skogen.
"Är du verkligen tvungen att sjunga justin beiber varenda gång jag finns i närheten?" frågade jag henne irriterat fast lite skämtsamt. Jag vet att han heter Bieber men jag uttalade det fel bara för att göra Jessica sur.
"Ursäkta men han heter faktiskt BIEBER. Och ja, det måste jag!" sa hon och började sjunga igen och hon skuttade före mig in till klassrummet.
Vi satt oss ner på våra vanliga platser längst bak i klassrummet, vi hade noga valt ut dom platserna så att vi kunde sitta och viska utan att våran lärare kunde skälla ut oss.
"Har du hört att Pattie inte är singel längre?" Viskade Jessica till mig då lektionen var i full gång.
"Vem är Pattie?" Jag var faktiskt seriös med den frågan. Hade ingen aning om vem det var.
"Justin Bieber's mamma? Pattie Mallette?"
"Jaha.. Varför heter hon inte Bieber?" frågade jag och kände mig verkligen inte smart. Men Jessica verkade inte ha något problem med att informera mig om hela Justin's förflutna.. Hon hann dock inte säga mer om Pattie eftersom det ringde ut och skoldagen slutade.
"Följer du med mig hem?" Frågade Jessica mig då vi hade kommit fram till våra skåp, jag svarade ja och vi började gå mot skolans port.
Just då vi hade börjat gå mot Jessicas hus riktning, så ringde min mobil. Jag tog upp den ur fickan och såg att det stod "Pappa" på displayen.
"Hej pappa"
"Hej gumman, kommer du hem och äter middag idag?" frågade pappa.
"Jag är liksom på väg hem till Jessica nu.. tänkte äta där" svarade jag och fick lite skuldkänslor, pappa har aldrig ringt och frågat om jag kom hem och åt eller inte.
"Åh, okej.. ville prata med dig och Lucas om en grej. Men vi kan ta det någon annan gång. Ha det så kul, hejdå!" svarade pappa och la på innan jag hann säga hejdå.
"Vad sa han?" frågade Jessica och såg på mig med sina stora bruna ögon.
"Ingenting.. han undrade bara om jag skulle komma hem och äta" Svarade jag kort. Jag var verkligen nyfiken på vad det var pappa skulle säga, jag ville hem på en gång. Men jag hade lovat Jessica att hjälpa henne med sin engelska-uppsats som skulle lämnas in dagen därpå. Min hade jag gjort klart på två dagar.
Då klockan hade blivit halv tio, så kom pappa och hämtade mig. Han gillade inte riktigt att jag gick hem själv så sent.
Lucas satt i vardagsrummet och såg på "Made" då vi kom hem. Pappa bad mig att sätta mig bredvid honom.
Tankarna flög runt i mitt huvud, vad skulle han säga?
Pappa satt sig ner i fåtöljen mittemot soffan där jag och Lucas satt. Han knöt samman sina händer och tog ett djupt andetag. Here we go..
"Jo, ni vet ju som sagt att jag har varit borta lite då och då. Och att det börjat bli oftare" Han stannade till och tog ett till djupt andetag innan han fortsatte:
"Och orsaken till det är att jag..jag har träffat någon" Han såg ut som att han hade klarat av världens svåraste uppdrag och började lé lite blygt.
"En tjej?.." Frågade Lucas och pappa brast ut i skratt.
"Haha, ja en tjej Lucas..eller snarare en kvinna haha." Han slutade att skratta och kollade på mig. Jag sa ingenting. Jag kollade inte ens på honom.
"Emily? Vad tänker du på?" Frågade han utan att han fick ett svar. Istället så sprang jag därifrån, upp till mig rum och smällde igen dörren hårt.
Jag visste inte varför jag reagerade så, men plötsligt kände jag en ren ilska inom mig. Kanske pågrund av allting med mamma..
När jag var 9 år så bestämde sig mamma för att lämna mig, pappa och Lucas. Då jag vaknade en morgon satt pappa i köket med en lapp i ena handen. Han log då jag kom, men jag kunde se att han hade gråtit.
Jag fick aldrig läsa sen lappen, men då mamma aldrig kom tillbaka så förstod jag att det var hon som hade skrivit det och tagit avsked. Först blev jag ledsen, sedan blev jag rasande. Jag förstod inte hur hon kunde lämna sina två barn och sin make bara så där. Lucas var bara 5 då, pappa förklarade för honom att mamma var tvungen att flytta till en annan stad pga sitt nya jobb. Lucas började gråta, men sen var det nog med den saken.
Jag tror inte att han minns henne så bra, det gör inte jag heller för den delen.
Det enda jag minns var att hon hade långt mörkbrunt hår och bruna ögon. Jag tyckte att hon var jättevacker.
Jag lugnade ner mig snabbt och försökte att tänka positivt. Så länge pappa var lycklig. Det var ju trots allt det som räknades.
Plötsligt så knackade det på min dörr och pappa öppnade försiktigt dörren.
"Får jag komma in?" frågade han och jag mumlade ett nästa ohörbart "ja" till svar. Han steg in och satte sig på min säng som jag låg i.
"Du, förlåt. Det kanske inte var någon bra idé att berätta det nu. Jag förstår om du är arg på mig"
Jag vände mig om och kollade på honom.
"Det är inte det, jag blev bara så chockad. Jag menar, det har gått 7 år sen mamma lämnade oss och du har inte nämnt någon annan kvinna sen dess"
Han fick ett ledsamt uttryck i ansiktet då jag nämnde mamma, så jag fortsatte sen:
"Så länge du är lycklig, så är jag det med pappa" sa jag och han log ett stort léende sen gav han mig en kram.
Jag följde med pappa till nedervåningen igen, Lucas satt fortfarande och såg tv.
"Jag går och lägger mig nu" sa pappa och kysste mig på pannan och gav Lucas en kram.
"Men vänta, du har inte berättat vad hon heter!" Ropade Lucas efter pappa och han vände sig om. Sedan log han och sa.
"Patricia"
Tänkte bara göra ett litet snabbt först inlägg. Så att ni inte gick helt ouppdaterade..
jag är lite ovan att skriva nu i början eftersom det var sån lång tid sen sist. men jag hoppas verkligen att ni gillar den!
kramis!
Back on track!
HEJSAN!
herregud..det var seriöst en evighet sen jag skrev här och det ber jag så hemskt mycket om förlåtelse för.
har verkligen varit jätteupptagen.
men nu hade jag tänkt börja skriva här igen!
och eftersom alla har nog glömt bort hela berättelsen så tänkte jag börja med en alldeles ny!
så vad säger ni? blir det bra?:)
puss&kram!
