One less Lonely Girl - chapter 1
FAKTA.
huvudperson: Emily Robins.
Familj: Christopher (pappa, skild) & Lucas (bror, 12 år)
Stad: LA, Los Angeles.
Ålder: 16 (24 juli 1995)
"There's gonna be one less lonely girl, I'm gonna put you first I'll show you what you're worth!" Sjöng Jessica för full hals då vi gick längst korridoren till vårat hemklassrum. Hon var verkligen bra på att sjunga, men hon kunde inte ha valt en sämre låt.. hon är min bästavän och jag älskar henne men hennes musiksmak är åt skogen.
"Är du verkligen tvungen att sjunga justin beiber varenda gång jag finns i närheten?" frågade jag henne irriterat fast lite skämtsamt. Jag vet att han heter Bieber men jag uttalade det fel bara för att göra Jessica sur.
"Ursäkta men han heter faktiskt BIEBER. Och ja, det måste jag!" sa hon och började sjunga igen och hon skuttade före mig in till klassrummet.
Vi satt oss ner på våra vanliga platser längst bak i klassrummet, vi hade noga valt ut dom platserna så att vi kunde sitta och viska utan att våran lärare kunde skälla ut oss.
"Har du hört att Pattie inte är singel längre?" Viskade Jessica till mig då lektionen var i full gång.
"Vem är Pattie?" Jag var faktiskt seriös med den frågan. Hade ingen aning om vem det var.
"Justin Bieber's mamma? Pattie Mallette?"
"Jaha.. Varför heter hon inte Bieber?" frågade jag och kände mig verkligen inte smart. Men Jessica verkade inte ha något problem med att informera mig om hela Justin's förflutna.. Hon hann dock inte säga mer om Pattie eftersom det ringde ut och skoldagen slutade.
"Följer du med mig hem?" Frågade Jessica mig då vi hade kommit fram till våra skåp, jag svarade ja och vi började gå mot skolans port.
Just då vi hade börjat gå mot Jessicas hus riktning, så ringde min mobil. Jag tog upp den ur fickan och såg att det stod "Pappa" på displayen.
"Hej pappa"
"Hej gumman, kommer du hem och äter middag idag?" frågade pappa.
"Jag är liksom på väg hem till Jessica nu.. tänkte äta där" svarade jag och fick lite skuldkänslor, pappa har aldrig ringt och frågat om jag kom hem och åt eller inte.
"Åh, okej.. ville prata med dig och Lucas om en grej. Men vi kan ta det någon annan gång. Ha det så kul, hejdå!" svarade pappa och la på innan jag hann säga hejdå.
"Vad sa han?" frågade Jessica och såg på mig med sina stora bruna ögon.
"Ingenting.. han undrade bara om jag skulle komma hem och äta" Svarade jag kort. Jag var verkligen nyfiken på vad det var pappa skulle säga, jag ville hem på en gång. Men jag hade lovat Jessica att hjälpa henne med sin engelska-uppsats som skulle lämnas in dagen därpå. Min hade jag gjort klart på två dagar.
Då klockan hade blivit halv tio, så kom pappa och hämtade mig. Han gillade inte riktigt att jag gick hem själv så sent.
Lucas satt i vardagsrummet och såg på "Made" då vi kom hem. Pappa bad mig att sätta mig bredvid honom.
Tankarna flög runt i mitt huvud, vad skulle han säga?
Pappa satt sig ner i fåtöljen mittemot soffan där jag och Lucas satt. Han knöt samman sina händer och tog ett djupt andetag. Here we go..
"Jo, ni vet ju som sagt att jag har varit borta lite då och då. Och att det börjat bli oftare" Han stannade till och tog ett till djupt andetag innan han fortsatte:
"Och orsaken till det är att jag..jag har träffat någon" Han såg ut som att han hade klarat av världens svåraste uppdrag och började lé lite blygt.
"En tjej?.." Frågade Lucas och pappa brast ut i skratt.
"Haha, ja en tjej Lucas..eller snarare en kvinna haha." Han slutade att skratta och kollade på mig. Jag sa ingenting. Jag kollade inte ens på honom.
"Emily? Vad tänker du på?" Frågade han utan att han fick ett svar. Istället så sprang jag därifrån, upp till mig rum och smällde igen dörren hårt.
Jag visste inte varför jag reagerade så, men plötsligt kände jag en ren ilska inom mig. Kanske pågrund av allting med mamma..
När jag var 9 år så bestämde sig mamma för att lämna mig, pappa och Lucas. Då jag vaknade en morgon satt pappa i köket med en lapp i ena handen. Han log då jag kom, men jag kunde se att han hade gråtit.
Jag fick aldrig läsa sen lappen, men då mamma aldrig kom tillbaka så förstod jag att det var hon som hade skrivit det och tagit avsked. Först blev jag ledsen, sedan blev jag rasande. Jag förstod inte hur hon kunde lämna sina två barn och sin make bara så där. Lucas var bara 5 då, pappa förklarade för honom att mamma var tvungen att flytta till en annan stad pga sitt nya jobb. Lucas började gråta, men sen var det nog med den saken.
Jag tror inte att han minns henne så bra, det gör inte jag heller för den delen.
Det enda jag minns var att hon hade långt mörkbrunt hår och bruna ögon. Jag tyckte att hon var jättevacker.
Jag lugnade ner mig snabbt och försökte att tänka positivt. Så länge pappa var lycklig. Det var ju trots allt det som räknades.
Plötsligt så knackade det på min dörr och pappa öppnade försiktigt dörren.
"Får jag komma in?" frågade han och jag mumlade ett nästa ohörbart "ja" till svar. Han steg in och satte sig på min säng som jag låg i.
"Du, förlåt. Det kanske inte var någon bra idé att berätta det nu. Jag förstår om du är arg på mig"
Jag vände mig om och kollade på honom.
"Det är inte det, jag blev bara så chockad. Jag menar, det har gått 7 år sen mamma lämnade oss och du har inte nämnt någon annan kvinna sen dess"
Han fick ett ledsamt uttryck i ansiktet då jag nämnde mamma, så jag fortsatte sen:
"Så länge du är lycklig, så är jag det med pappa" sa jag och han log ett stort léende sen gav han mig en kram.
Jag följde med pappa till nedervåningen igen, Lucas satt fortfarande och såg tv.
"Jag går och lägger mig nu" sa pappa och kysste mig på pannan och gav Lucas en kram.
"Men vänta, du har inte berättat vad hon heter!" Ropade Lucas efter pappa och han vände sig om. Sedan log han och sa.
"Patricia"
Tänkte bara göra ett litet snabbt först inlägg. Så att ni inte gick helt ouppdaterade..
jag är lite ovan att skriva nu i början eftersom det var sån lång tid sen sist. men jag hoppas verkligen att ni gillar den!
kramis!
