One Less Lonely Girl - chapter 3
"Jag försökte ringa dig..med du svarade inte..Jag mår bra. Har bara haft en dålig dag" Jag ljög litegrann..Jag mådde verkligen inte bra, hade feber. Jag hade verkligen inte haft en bra dag..
Pappa kollade ängsligt på mig och gav mig en till kram, den här gången lät jag honom göra det.
Då jag vaknade nästa morgon så kände jag mig ännu sjukare än dagen innan. Hade nästan 40 graders feber och halsen värkde som aldrig förr. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna fara till skolan. Dock var det bara en dag kvar av den skolveckan sedan var det helg. Vilket var riktigt tur, eftersom jag inte ville komma allt för långt efter i skolarbetet.
Jag gick ner till köket bara för att säga till pappa att jag inte skulle till skolan. Han stod och bryggde kaffe då jag kom.
"Godmorgon stumpan" Sa han då han fick syn på mig.
"Det finns inget gott i den här morgonen.." Svarade jag och satt mig ner på en av de sex kökstolarna.
"Ajdå, du ser inte ut att må så bra." Sa han ängsligt och tryckte försiktigt sin hands baksida mot min panna för att känna om jag var varm.
"Nämen stackare, du är ju stekhet! Det blir ingen skola för dig idag inte." Och så var det med det.
Just då pappa hade suttit säg ner så kom Lucas in i rummet med en klarblå "fox"t-shirt, som såg ut att vara ny.
"Tja pyret, snygg tröja" Sa jag och blinkade mot honom.
Han log. Sedan kollade på min pyjamaströja och sa:
"Detsamma" Sen skrattade han.
"Haha jättekul. Jag är faktiskt sjuk så jag får gå runt så här hela dagen" Svarade jag och räckte ut tungan åt honom.
"Nej vänta..justja. Åhh.. det hade jag ju glömt bort!" Sa pappa rätt ut i luften.
"Vadå?" Frågade jag förvånat.
"Jag hade bjudit hem Patricia och hennes son på middag idag..Nåväl, vi får väl ta det i helgen nån gång. Dvs om du mår bättre" Han reste sig upp och kollade på sin klocka. Då han såg hur mycket den var så fick han panik.
"Ånej! Emily, du får ringa till patricia och säga att vi får ta middagen någon annan dag. Kommer att komma försent!"
"Varför ringer du inte själv, senare?"
"Jag skulle gärna göra det, men jag är upptagen hela dagen. Kan du bara vara så snäll och göra det? För min skull? Bra, tack. hejdå!"
"Men..!" Jag hann inte säga något mer föränn han smällde igen ytterdörren och var borta.
Jag suckade stort, sedan gick jag till telefonen och letade upp det numret som Patricias son hade ringt mig från förut.
Efter 3 signaler så hörde jag killen från igår's röst i andra änden av luren.
"Hallå det är justin" Jag stönade inombords, var jag tvungen att prata med honom igen..
"Ehm..hej, det är Emily. Chrisopher's dotter."
"Jaha, hej!" Han lät inte speciellt ledsen över att det var jag, trots det jag sa till honom dagen innan. En våg med skuldkänslor sköljde över mig. Jag kunde inte fatta att han var glad, trots att jag betedde mig så illa åt.
"Jag tänkte bara säga att vi inte kan träffas idag, eftersom att jag är sjuk.."
"Aha..jag ska hälsa min mamma det" Han lät lite besviken.
"Gör det.. och du, justin?"
"Ja?"
"Förlåt, för att jag skrek åt dig och så igår.. Jag hade bara en väldigt dålig dag."
"Det är lugnt Emily. Verkligen" Jag log då han sa det.
"Bra..men vi ses väl snart antar jag"
"Yes, det gör vi. Hejdå"
"Hejdå"
Jag mådde genast bättre än vad jag gjorde då jag hade vaknat. Nu ville jag träffa Justin, han verkade faktiskt vara en riktigt trevlig person.
Då lucas hade farit till skolan så gick jag dit upp och satt mig vid datorn. Först satt jag vid facebook och twitter tills det var dags att äta lunch. Jag hade absolut ingenting att göra under resten dagen så jag la mig på sängen och läste en bok.
Plötsligt blev jag jättetrött, jag somnade med boken i mina händer. Jag vaknade upp av att Lucas kom in i mitt rum och började skaka på mig.
"Lever du?" Frågade han och jag nickade trött på huvudet.
"Vad är klockan egentligen?" Jag satt mig upp i sängen yrvaket.
"Kvart över tre, tror jag"
"Oj.. jag råkade visst somna.."
"Det menar du inte, du låg och snarkade då jag kom in."
"GJORDE JAG?!"
"Haha nej, jag skojar med dig." Sa han och började skratta över min reaktion. Jag steg upp ur sängen och jag kunde känna att jag mådde betydligt bättre än förut. Konstigt, men bra.
Dagen gick vidare som vanligt. Pappa hade kommit hem vid 5 och när han hade hört med mig hur jag mådde och om det gick bra, så ringde han till Patricia och dom bestämde att middagen skulle bli av nästa dag.
På morgonen nästa dag vaknade jag upp utan halsont och feber.
"Det där var en konstig sjukdom du hade.." Hade pappa sagt då jag kommit ner till köket och var på ett strålande humör. "Det är ödet" tänkte jag för mig själv. "Gud vill att jag ska träffa Justin".
Vi möttes vid entrén till Los Angeles Mall. Jessica hade på sig en vit blus, tajta mörkblåa jeans, svarta skor med klack och en brun väska till det. Hon var jättevacker. Det roliga var att hon inte var medveten om det själv, killar kollade på henne var hon än gick, men hon verkade inte märka det..eller så var hon bara van. Min och Jessicas stil var helt olik varann. Min stil vsr mer rockig och "hård", medan hennes var stilren och glamorös.
Jag gav henne en stor kram sedan gick vi in och shoppade loss.
"Min pappa har träffat en ny.." Orden liksom bara hoppade ut ur min mun helt på måfå då vi hade satt oss ner på en bänk för att ta en paus från shoppandet.
"Really?! Det är ju jättekul! Vad tycker du om det?"
"Det är väl bra..så länge han är lycklig bara, jag var inte så förtjust i tanken förut men jag har väl börjat vänja mig"
"okej, vad bra. Vem är den lyckliga kvinnan då?"
"Hon heter Patricia, jag vet bara hennes förnamn än"
"Precis som Justin's mamma! haha"
"Heter hon Patricia? Jag trodde du sa att hon hette Pattie?"
"Haha det är ett smeknamn ju, smartis" Skrattade Jessica och jag kände mig riktigt dum. Men jag började sedan skratta själv.
"Vi ska äta middag med dom ikväll" Sa jag efter att vi hade lugnat ner oss lite.
"Dom..?" Frågade Jessica förvirrat.
"Ja, Pattie och hennes son J-" Just när jag skulle säga Justin's namn så kom jag på det. Justin Bieber's mamma heter Patricia, pappas nya flickvän heter Patricia och hennes son heter Justin. Det måste ha funnits ett samband. Jag fick panik och svarade snabbt:
"Joshua" Jag insåg sen att det kanske var dumt gjort, men Jessica skulle ha flippat ut och jag skulle inte ha orkat med alla frågor och sånt. Det var ju inte ens säkert att det var samma personer.
"Joshua? ohh, hur gammal är han? Är han snygg?" Jessica verkade inte ha märkt att jag stammade då jag skulle uttala hans namn.
"Haha, jag har bara pratat i telefon med honom. Han lät som att han kanske var i våran ålder typ"
Jessica började flina.
"Om han är snygg..RING MIG!" Vi båda började skratta.
Jag kollade snabbt på klockan och fick se att den var redan fyra.
"Jag måste hem snart, och jag har inte ens hittat en outfit till ikväll!"
"Don't worry Emily, jag ska hjälpa dig!" Sa Jessica och drog upp mig från stolen sen sprang vi in till närmsta klädaffär.
Vi letade i en halvtimme efter något vardagligt men ändå lite stilrent. Till slut så hittade vi en svart flänning från D-XEL och ett skärp från H&M som passade perfekt ihop.
Jag vill tacka Melissa för att hon har hjälpt mig att bolla idéer! Ett stort tack till sötnosen♥
Jag har också bestämt mig för att bara lägga upp en kapitel om jag har fått fem eller mer kommentarer, jag vet attt vissa av er tycker att det är själviskt och så.. men det är verkligen mycket roligare att skriva om man har fått kommentarer som peppar än!
One Less Lonely Girl - chapter 2
"Jag går och lägger mig nu" sa pappa och kysste mig på pannan och gav Lucas en kram.
"Men vänta, du har inte berättat vad hon heter!" Ropade Lucas efter pappa och han vände sig om. Sedan log han och sa.
"Patricia"
Han vände sig om och gick in till sitt sovrum. Jag och Lucas gav varandra en snabb blick sedan stängde han av tv:n och vi gick tillsammans upp till övervåningen.
"Godnatt pysen" Sa jag och rufsade till hans hår. Han gav mig en lång kram som svar innan han sen försvann in till sig.
Nästa morgon vaknade jag med en kraftig huvudvärk. Jag mådde verkligen inget vidare men försökte att hålla minen då pappa var i närheten. De nationella proven hade just börjat och den här dagen var det dags för det största historieprovet vi nånsin haft i nian. Hade verkligen inte råd med att stanna hemma. Om pappa hade fått reda på att jag var krasslig så hade han knappast låtit mig fara till skolan, nationella eller inte. Pappa var en sån pappa som inte tog några risker alls. Var man det minsta lilla sjuk så stannade man hemma och så var det med det.
Jag var inte alls hungrig så jag tog ett äpple sen gick jag ut genom yttterdörren.
Skolan låg cirka en kilomter bort så jag hade inget emot att gå. Min cykel hade någon stulit på skolan sen långt tillbaka och pappa hade inte haft tid att köpa en ny.
Det gick inte lika snabbt att ta sig dit som det brukade. Benen kändes tunga, mitt huvud dunkade och inte nog med det så blåste det ovanligt mycket med tanke på att det var mitt i april, i Los Angeles.
Då jag kom fram till skolan så stod Jessica och väntade på mig vid posten. Hon gav mig en stor kram och kollade sedan på mig granskande.
"Hur mår du egentligen vännen?" Det gick inte att dölja nånting för Jessica. Ingenting gick förbi henne omärkbart.
"Jag har så himla ont i huvudet.." Svarade jag och försökte att inte låta gnällig. Jag började gå in till själva skolbyggnaden, Jessica skyndade snabbt efter mig.
"Stackare.. hoppas det blir bättre" Jessica klappade mig på ryggen.
Jag hoppades också att det skulle bli bättre. Men det blev det inte. Snarare sämre faktiskt.
Hela skoldagen som gick i slowmotion. Det kändes som att jag var i någon annans kropp, kände mig som en robot..
Det gick inte bra på provet heller. Kunde bara hälften av alla frågor. Inte nog med det så fick vi tillbaka uppsatserna från igår. Ett stort B- prydde framsidan av pappret. Pappa skulle bli besviken om han fick reda på det. Fast inte lika besviken som jag blev på mig själv.
"Följer du med mig hem idag också eller? Behöver din hjälp med glosorna.." Frågade Jessica då dagens sista lektion äntligen över.
Jag hörde henne inte, när hon knuffade mig löst hoppade jag till och kollade på henne frågande.
"Va?"
"Lyssnar du inte? Jag frågade om du ville följa med mig hem och hjälpa mig med glosorna"
"Jaha oj, ehm.. Jag tror inte det.. jag är så sjukt trött."
"Aha okej.. Vi ses imorrn då. Om du inte är sjuk.." Jag kunde höra på hennes röst att hon var besviken.
Plötsligt blev jag rasande, jag ville hem. Nu. På en gång. Jag orkade inte med nånting, ville inte höra på massa kompisars prat.
Jag sprang ut och möttes av ett skyfall. Det spöregnade ute.
"GREAT!" Tänkte jag för mig själv och kände ilskan stiga. Jag hade stor lust att skrika rakt ut. Men jag behöll fattningen och drog blixtlåset på min jacka ända upp sedan började jag springa.
Då jag kom hem så var jag dyngsur. Jag drog av mig de blöta kläderna och stod där i hallen i bara linne och sockar. Jag stampade in till köket där Lucas satt och åt flingor med mjölk medans han lyssnade på musik.
Pappa syntes inte till. Han brukade alltid vara hemma då jag kom hem eftersom han är var arbetslös. Eller, jag visste inte riktigt om han var det eller inte.. Han tog hand om belysningen till olika uppträdanden på ett antal scener i Los Angeles. Men just den här veckan så var han utan jobb eftersom ingen hade bokat någon av de scenerna. Jag ringde hans mobil, men fick inget svar.
"Var är pappa?" Frågade jag Lucas och knuffade till honom så att han skulle märka att jag pratade med honom.
"Vad är det?" Han stängde av musiken, tog av sig hörlurarna och kollade på mig undrande.
"Var är pappa?!"
"Jag vet inte.. Jag tror att han sa att han skulle ut med Patricia och fika"
"Men åååååhh.."
"Vad är det med dig då?"
"Ingenting." Svarade jag kort och ilskt.
"Nähe.. det verkar då inte som ingenting"
"MEN BRY DIG INTE..OKEJ?!"
Lucas rykte på axlarna och satt på sig hörlurarna igen. Jag tog mig ett äpple från fruktskålen och rusade upp till övervåningen.
Just då jag hade satt mig vid datorn och börjat kolla min twitter så hörde jag hur telefonen började ringa.
Jag skrek till Lucas att han skulle svara, men telefonen fortsatte att ringa. Han hörde den nog inte pga den alldeles för höga volymen han hade på hörlurarna.
Jag suckade djupt och gick med klampande steg ut ur mitt rum, nerför trappan och till vardagsrummet där telefonen var.
"Hallå?!" Svarade jag, kanske lite för ilskt.
"Ehm..hej! jag söker.. min mamma..ehm.. Är hon där?" Det var en ganska killmörk röst, han var kanske lika gammal som jag.
"Vad snackar du om? Vem är din mamma?!" Frågade jag honom förvirrat. Jag förstod verkligen inte vad han snackade om.
"Ehm..Visst bor Christopher Robins där?" Stammade killen.
"Ja, det är min pappa."
"Jaha okej.. Jag visste inte att han hade barn.."
"Nähe? Men det har han.. vad är det du vill?" Mitt tålamod började sjunka drastiskt.
"Jo, jag söker min mamma. Pattie? Är hon där tror du?"
"Så du är Patricias son? Nä, jag vet inte var hon är. Jag vet inte var min pappa är heller för den delen.. JAG VET INGENTING, OKEJ..så kan du sluta fråga?! HEJDÅ."
Just då jag slängde på luren, så hörde jag en bil köra upp på vår uppfart. Några sekunder senare öppnade pappa dörren, visslandes.
När han fick se mig log han ett stort leende och kom fram till mig och gav mig en kram.
Jag frigjorde mig snabbt ur hans famn och kollade argt på honom.
"Var har du varit?"
Pappa kollade förvånat på mig.
"Jag tog en kaffe på startbucks med Patricia.. Hur är det egentligen Emily?"
"Jag försökte ringa dig..med du svarade inte..Jag mår bra. Har bara haft en dålig dag" Jag ljög litegrann..Jag mådde verkligen inte bra, hade feber. Jag hade verkligen inte haft en bra dag..
Pappa kollade ängsligt på mig och gav mig en till kram, den här gången lät jag honom göra det.
Det hände inte så mycket i det här kapitlet men jag hoppas ni gillar det! Kommentera gärna och säg vad ni tycker!
One less Lonely Girl - chapter 1
FAKTA.
huvudperson: Emily Robins.
Familj: Christopher (pappa, skild) & Lucas (bror, 12 år)
Stad: LA, Los Angeles.
Ålder: 16 (24 juli 1995)
"There's gonna be one less lonely girl, I'm gonna put you first I'll show you what you're worth!" Sjöng Jessica för full hals då vi gick längst korridoren till vårat hemklassrum. Hon var verkligen bra på att sjunga, men hon kunde inte ha valt en sämre låt.. hon är min bästavän och jag älskar henne men hennes musiksmak är åt skogen.
"Är du verkligen tvungen att sjunga justin beiber varenda gång jag finns i närheten?" frågade jag henne irriterat fast lite skämtsamt. Jag vet att han heter Bieber men jag uttalade det fel bara för att göra Jessica sur.
"Ursäkta men han heter faktiskt BIEBER. Och ja, det måste jag!" sa hon och började sjunga igen och hon skuttade före mig in till klassrummet.
Vi satt oss ner på våra vanliga platser längst bak i klassrummet, vi hade noga valt ut dom platserna så att vi kunde sitta och viska utan att våran lärare kunde skälla ut oss.
"Har du hört att Pattie inte är singel längre?" Viskade Jessica till mig då lektionen var i full gång.
"Vem är Pattie?" Jag var faktiskt seriös med den frågan. Hade ingen aning om vem det var.
"Justin Bieber's mamma? Pattie Mallette?"
"Jaha.. Varför heter hon inte Bieber?" frågade jag och kände mig verkligen inte smart. Men Jessica verkade inte ha något problem med att informera mig om hela Justin's förflutna.. Hon hann dock inte säga mer om Pattie eftersom det ringde ut och skoldagen slutade.
"Följer du med mig hem?" Frågade Jessica mig då vi hade kommit fram till våra skåp, jag svarade ja och vi började gå mot skolans port.
Just då vi hade börjat gå mot Jessicas hus riktning, så ringde min mobil. Jag tog upp den ur fickan och såg att det stod "Pappa" på displayen.
"Hej pappa"
"Hej gumman, kommer du hem och äter middag idag?" frågade pappa.
"Jag är liksom på väg hem till Jessica nu.. tänkte äta där" svarade jag och fick lite skuldkänslor, pappa har aldrig ringt och frågat om jag kom hem och åt eller inte.
"Åh, okej.. ville prata med dig och Lucas om en grej. Men vi kan ta det någon annan gång. Ha det så kul, hejdå!" svarade pappa och la på innan jag hann säga hejdå.
"Vad sa han?" frågade Jessica och såg på mig med sina stora bruna ögon.
"Ingenting.. han undrade bara om jag skulle komma hem och äta" Svarade jag kort. Jag var verkligen nyfiken på vad det var pappa skulle säga, jag ville hem på en gång. Men jag hade lovat Jessica att hjälpa henne med sin engelska-uppsats som skulle lämnas in dagen därpå. Min hade jag gjort klart på två dagar.
Då klockan hade blivit halv tio, så kom pappa och hämtade mig. Han gillade inte riktigt att jag gick hem själv så sent.
Lucas satt i vardagsrummet och såg på "Made" då vi kom hem. Pappa bad mig att sätta mig bredvid honom.
Tankarna flög runt i mitt huvud, vad skulle han säga?
Pappa satt sig ner i fåtöljen mittemot soffan där jag och Lucas satt. Han knöt samman sina händer och tog ett djupt andetag. Here we go..
"Jo, ni vet ju som sagt att jag har varit borta lite då och då. Och att det börjat bli oftare" Han stannade till och tog ett till djupt andetag innan han fortsatte:
"Och orsaken till det är att jag..jag har träffat någon" Han såg ut som att han hade klarat av världens svåraste uppdrag och började lé lite blygt.
"En tjej?.." Frågade Lucas och pappa brast ut i skratt.
"Haha, ja en tjej Lucas..eller snarare en kvinna haha." Han slutade att skratta och kollade på mig. Jag sa ingenting. Jag kollade inte ens på honom.
"Emily? Vad tänker du på?" Frågade han utan att han fick ett svar. Istället så sprang jag därifrån, upp till mig rum och smällde igen dörren hårt.
Jag visste inte varför jag reagerade så, men plötsligt kände jag en ren ilska inom mig. Kanske pågrund av allting med mamma..
När jag var 9 år så bestämde sig mamma för att lämna mig, pappa och Lucas. Då jag vaknade en morgon satt pappa i köket med en lapp i ena handen. Han log då jag kom, men jag kunde se att han hade gråtit.
Jag fick aldrig läsa sen lappen, men då mamma aldrig kom tillbaka så förstod jag att det var hon som hade skrivit det och tagit avsked. Först blev jag ledsen, sedan blev jag rasande. Jag förstod inte hur hon kunde lämna sina två barn och sin make bara så där. Lucas var bara 5 då, pappa förklarade för honom att mamma var tvungen att flytta till en annan stad pga sitt nya jobb. Lucas började gråta, men sen var det nog med den saken.
Jag tror inte att han minns henne så bra, det gör inte jag heller för den delen.
Det enda jag minns var att hon hade långt mörkbrunt hår och bruna ögon. Jag tyckte att hon var jättevacker.
Jag lugnade ner mig snabbt och försökte att tänka positivt. Så länge pappa var lycklig. Det var ju trots allt det som räknades.
Plötsligt så knackade det på min dörr och pappa öppnade försiktigt dörren.
"Får jag komma in?" frågade han och jag mumlade ett nästa ohörbart "ja" till svar. Han steg in och satte sig på min säng som jag låg i.
"Du, förlåt. Det kanske inte var någon bra idé att berätta det nu. Jag förstår om du är arg på mig"
Jag vände mig om och kollade på honom.
"Det är inte det, jag blev bara så chockad. Jag menar, det har gått 7 år sen mamma lämnade oss och du har inte nämnt någon annan kvinna sen dess"
Han fick ett ledsamt uttryck i ansiktet då jag nämnde mamma, så jag fortsatte sen:
"Så länge du är lycklig, så är jag det med pappa" sa jag och han log ett stort léende sen gav han mig en kram.
Jag följde med pappa till nedervåningen igen, Lucas satt fortfarande och såg tv.
"Jag går och lägger mig nu" sa pappa och kysste mig på pannan och gav Lucas en kram.
"Men vänta, du har inte berättat vad hon heter!" Ropade Lucas efter pappa och han vände sig om. Sedan log han och sa.
"Patricia"
Tänkte bara göra ett litet snabbt först inlägg. Så att ni inte gick helt ouppdaterade..
jag är lite ovan att skriva nu i början eftersom det var sån lång tid sen sist. men jag hoppas verkligen att ni gillar den!
kramis!
